Den tomhet man känner när inte ens andra hälft är hemma är så fruktansvärt outhärdlig.
Man sitter här hemma och grubblar för fullt, man funderar och funderar över om detta kan få en bra vändning snart.
Malin ligger där i Linköping helt själv och man vill bara vara tillsammans hela tiden.
Det är ju anledningen till att man gifter sig enligt mig, för att man vill vara tillsammans precis hela tiden och uppleva allting tillsammans.
Allt det här går ju även ut över våra barn. Alice blir ju drabbad över att jag går här hemma och inte kan tänka på något annat än Malin.
Jag är ledsen mestadels av tiden här hemma och det kan ju inte vara så roligt för Alice.
Här sitter jag och känner mig lite barnslig för "mannen i huset" ska ju alltid vara den starke och kunna stötta alla.
Man ska försöka att inte vara ledsen för då blir den andra hälften ännu sämre.
Man måste försöka visa sig så stark utåt hela tiden. Men till slut når det ju bristningsgränsen och det känns det verkligen som det har gjort.
Jag mår så oerhört dåligt när Malin mår dåligt så det är inte sant. Man sitter här hemma och känner sig så hjälplös för att man inte kan göra någonting för henne.
Jag satt förrut och funderade på om jag inte skulle åka någonstans eller något för att fördriva tiden men vad är det för mening? Malin blir ju inte bättre för det och skulle jag göra det så kommer jag och sitta och tänka på hur tråkigt Malin har det på sjukhuset.