Som ni kanske redan vet så härstammar jag från Värmland (Årjäng)
Flyttade till Östergötland när jag var 12 år.
Och för att göra en historia kort, så har jag börjat hitta en massa gamla bekanta på internet som kommer från Årjäng.
Och nu idag fick jag reda på att en gammal kompis som jag haft nästintill hela min uppväxt har gått bort för ungefär ett år sedan i en bilolycka.
Visserligen har inte vi haft kontakt på många många år, men ändå så finns ju gamla minnen och känslor kvar i kroppen.
Så detta kom verkligen som en chock och jag kände direkt hur depp jag blev.
Helt plötsligt så kom verkligheten ikapp en och man förstår nu hur "lätt" det egentligen är att dö så fort man går utanför dörren eller liknande.
Jag kommer ihåg Linus som han hette, som en oerhört glad och sprallig kille som aldrig blev arg, kan ni förstå?
Killen blev verkligen aldrig arg för någonting.
Han såg livet som något mer viktigt skulle jag tro nu när man tänker efter, han bara log så fint om någon bråkade med honom och fortsatte med det han tidigare sysslat med.
Sedan så skämtade han om sådant på fester och dylikt, för att han tyckte detta var roliga minnen instället för att han skulle ha börjat bråkat och minnas detta som något dåligt.
Tänk om alla kunde ha en sådan syn på livet.
Varför göra livet besvärligt för sig själv när man kan göra något bra av situationen istället!
Trots alla år som gått utan kontakt så känner jag nu att jag kommer sakna killen, för nu vet jag att jag aldrig kommer träffa honom något mer.
Om alla gamla från skolan bestämmer sig att träffas igen på någon återförening, så kommer aldrig Linus kunna sitta där på stolen och prata gamla minnen med en längre.
Varför tar man alltid livet för givet?
Man tänker aldrig till innan det väl är för sent.


Detta blir en deppkväll för mig!!